Min förlossningsberättelse
När vi gick och la oss på lördagen den 15 februari fick jag jätte ont i magen och började må illa och kallsvettas. Det vred om i magen och jag var tvungen att springa på toaletten. Hela dagen hade jag haft regelbundna sammandragningar vilket jag inte haft förut. Lyckades somna om efter ett tag och vaknar vid 02.00 utav att jag får ont i magen igen. Jag kliver upp och går på toaletten och går sedan och lägger mig då jag känner mig bättre.
02.30 ringer min syster mig efter att ha slutat jobba. Hon frågar mig om inte lilla prinsen tänkt komma ut snart. Jag berättar då hur jag känt mig men att jag inte vet att det är på gång eller inte. Jag vågar inte hoppas för att sedan få bli besviken. Min syster ber mig iallafall att ringa om jag känner något innan vi lägger på.
02.50 ligger jag i sängen och försöker sova då jag plötsligt känner hur jag får en värk. Tänker inte så mycket på de då jag har haft värkar på nätterna några dagar innan. Men jag upptäcker ganska fort att de är regelbundna och gör ondare än värkarna jag haft förut. Jag börjar klocka dem och de är 7 minuter mellan värkarna och de håller i sig i 1 1/2 minut. Jag kliver upp och går runt i huset och andas mig igenom värkarna. Direkt jag fick en värk var jag tvungen att hålla i mig i diskbänken och andas. Jag tyckte att det gjorde jätte ont, kändes lite som när jag brukar få mensvärk. (Har jätte problem med mensvärk) Jag ställer mig i duschen och känner att de lindrar lite när värken kommer. Jag känner att jag kan slappna av mer när jag får duscha i varmt vatten.
04.30 ringer jag min mamma och berättar att jag haft regelbundna värkar sen 03.00 ungefär och att det är 7 min mellan värkarna. Min mamma säger då att jag ska vänta en stund med att ringa förlossningen.
06.30 så ringer jag förlossningen och frågar vad de tycker att jag ska göra. Jag berättar hur värkarna vart och att vi har ungefär 13 mil att köra. Barnmorskan ber oss komma in så att jag ska få bli undersökt.
Under hela bilresan till Lycksele är det 7 minuter mellan värkarna och jag satt och var nervös över att dom skulle skicka hem oss igen för att jag inte öppnat mig något.
08.49 skrivs jag in på förlossningen och de undersöker mig och jag har då öppnat mig 5 cm. Blev överlycklig för då var det ju bara 5 kvar! Dom tar en CTG kurva för att se så att allt är bra med lilla prinsen.
09.35 får jag lägga mig i badet. Jag ligger där och får andas mig igenom värkarna och spola varmt vatten på magen. Barnmorskan kommer in en gång i halvtimmen för att lyssna på hjärtljuden. Jag ligger i badet och Tommie sitter på toalettstolen och vi pratar om att snart får vi träffa vår son och hur mycket vi längtar. Jag säger även till Tommie att om det bara är såhär att ha värkar är det ingen konst att föda barn. Vilket jag inte skulle ha sagt! 10.40 kommer hon in igen och lyssnar på hjärtljuden samtidigt som jag får en värk. Hon märker då att hjärtljuden går ner när jag får en värk och ber mig komma upp för att vi ska ta en ny CTG kurva.
11.10 får jag lustgas för att lättare kunna andas mig igenom värkarna. Barnmorskan ser på CTG kurvan att hjärtljuden fortsätter gå ner när jag får en värk och är rädd för att lille prinsen bajsat i vattnet. Så hon bestämmer sig för att ta hål på hinnorna för att se så att vattnet är klart.
11.15 Tar barnmorskan hål på hinnorna och ser att vattnet är klart så vi behövde inte vara oroliga för att han bajsat. Hon säger då till mig att värkarna kommer kännas mer och göra ondare då vattnet gått. Vilket var helt sant. Har aldrig i hela mitt liv känt sån konstig smärta i hela mitt liv. Det gjorde så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Andades med lustgasen igenom varje värk som var en minut lång men kändes som en timme. Ligger där i sängen och vrider mig varje gång jag får en värk. Och när varje värk kom tänkte jag larma och be om EDA men när värken var över tyckte jag att jag inte behövde någon.
Barnmorskan kommer in ser hur ont jag har och kollar hur mycket jag öppnat mig och jag hade öppnat mig 8 cm. Klockan var då 13.00. Hon frågar mig om jag verkligen inte ska ta ryggmärgsbedövningen. Jag hade ju bestämt mig att jag endast skulle ha lustgas men kände just då att jag hade så ont att jag ville ha den.
13.30 får jag ryggmärgsbedövningen vilket var det bästa jag gjort. Jag kunde då ligga och vila med fötterna högt på en kudde och försöka få i mig lite vätska. Man blev helt avslappnad. Jag såg på CTG kurvan att jag fick en värk men kände det inte.
15.00 kommer min mamma och är med på förlossningen.
15.30 är jag öppen 10 cm och jag har då inte känt av en enda värk sedan jag fick ryggmärgsbedövningen. Vilket var väldigt skönt.
16.10 får jag krystvärkar och barnmorskan ber mig att andas mig igenom dom och spara på krystandet så länge jag kunde för att spara på krafterna.
16.22 ställer jag mig på knä och börjar krysta. Vid varje krystvärk tryckte jag lustgasmasken så hårt i ansiktet att jag blev alldeles öm. Blev även lite smått irriterad under krystandet för att jag tyckte att det tog så lång tid innan han kom ut.
16.41 föddes vår underbara lilla son och krystandet tog bara 19 minuter men kändes som en evighet för att jag visste att jag nu var jätte nära att få träffa honom. 3830 g och 52 cm kärlek kom ut och all smärta försvann verkligen direkt.
Bästa känslan i hela världen var när jag hörde honom skrika och fick hålla honom. All smärta försvann och tårarna bara sprutade av lycka. Världens finaste pojke var nu född och vi kunde verkligen inte vara lyckligare.
Jag tycker att hela min förlossning var jätte bra. Men en liten chock fick jag över att de kunde göra så ont att ha värkar. Brast jätte lite och fick endast sy 4 stygn vilket jag är väldigt tacksam över. Barnmorskan och undersköterskan som var med var hur bra som helst. Men utan Tommie och min mamma hade jag nog inte klarat de. Dom var väldigt stöttande och lugnande. Känns knäppt att säga men jag längtar redan till nästa förlossning. Det är den häftigaste upplevelsen man någonsin kan få vara med om. Men till nästa gång vet jag att jag ska ta EDA lite tidigare.
Namnet
Hugo Milian Tobias Fransson blir vår lilla prins namn! Efter många om och men fick både jag och Tommie som vi ville. Jag valde Milian och Tommie valde Fransson :) mellan namnen var vi båda överens om då min ena lillebror heter Hugo och Tommies lillebror heter Tobias.
Här på bilden då han är vaken är han så oroligt lik Tommie men på bilden då han sover här nedanför ser han exakt ut som mig. Han blev en blandning av oss båda.
BVC
Var idag på BVC och vägde och mätte vår lilla prins. Fick tårar i ögonen då jag såg att han gått upp till 3830 igen och vuxit hela 2 cm på bara 9 dagar. När vi åkte hem från bb vägde han 3550 och barnmorskan sa då att de skulle ta ungefär 10 dagar innan han skulle komma upp i sin vikt han hade vid födseln igen. Men det tog 6 dagar och det är ett litet bevis på att amningen fungerar bra också.
Redo för BVC besök
På tal om amningen. Folk hade verkligen skrämt livet ur mig när de gällde såriga bröstvårtor och bölder osv. Vilket snack. Har verkligen inte haft det så och jag hoppas jag slipper det. Det enda som blir är att bröstvårtorna blir torra och då smörjer jag in med en kräm som heter purelan och det torra är borta direkt. Men jag har absolut inte ont vilket jag tycker är så skönt.
Redo för BVC besök
Äntligen
Äntligen är vår prins här. Kan verkligen inte vara lyckligare. 16 februari 16.41 kom han. Finns ingenting jag älskar mer än honom. 
Sju dagar
Sju dagar över tiden idag. Det här har nog vart dom värsta sju dagarna i mitt liv. Att gå och vänta på vår älskade lilla son är hemskt. Man blir galen. Känner mig jätte deprimerad och ledsen. Ingenting finns det att göra åt saken heller!
Magen idag. Förhoppningsvis sista magbilden.
Folk säger åt mig att njuta, njuta av vadå? Att jag har hemska foglossningar, att jag känner mig tung och äcklig, att allt jag gör blir 100 ggr jobbigare med magen, att jag bara är några centimeter från min son men ändå så långt bort. Finns inget att njuta av när det gäller en graviditet. Har mycket heller min bebis utanför kroppen så jag kan pussa honom och mysa med honom varje dag. Usch för att vara gravid. Längtar så himla mycket tills det sätter igång. Men jag tror att jag kommer få gå över så långt att jag måste bli igångsatt.
Magen idag. Förhoppningsvis sista magbilden.
Hemma
Ringde kvinnokliniken i morse och vi bestämde då att jag ska försöka stanna hemma så länge jag orkar. Dom kunde inte lova mig någon igångsättning än iallafall så då känns det bättre att vila hemma. Har inte någon större lust att ligga där och vänta.
Idag är en sån där extra hemsk dag då jag endast sovit 1 timme inatt och det värker i hela kroppen. Men snart är det över och som jag längtar!
Besviken
Blev inlagd förra onsdagen på lassarettet i Lycksele för att jag skulle få vila upp mig inför förlossningen. När vi kommer dit så blev vi väl bemötta av en söt barnmorska. Sedan fick vi sätta oss i förlossningssalen för att ta ctg. Vi satt där ungefär i 30 min och njöt av att höra vår lilla älsklings hjärtljud. Barnmorskan kom sedan in och sa att vi kunde ta en kaffe medan vi väntade på läkaren som vi skulle få träffa.
Efter två timmars väntan så kom äntligen läkaren. Han bad mig att ta av mig kläderna. Jag ställde mig framför honom med rygge mot honom. Han trycker lite på svanken och frågar om de gör ont. Han ber mig sedan att lägga mig på en soffa. Det var inte ens ett riktigt undersökningsrum vi va i. Han lyfter mina ben och trycker dem mot kroppen. Innan han ens han fråga om de gjorde ont sa jag att de gjorde ont.
De gjorde så fruktansvärt ont. Han bad mig då ta på kläderna.
När jag klätt mig hån skrattar han lite och fråga vad de egentligen är jag vill ha hjälp med. Jag känner hur jag skulle vilja sjunka genom golvet. Jag blev helt chockad. Hade inte han läst min journal? Tyckte han att jag var överdriven som sökte hjälp för foglossningar? Eller var han bara allmänt dryg? Jag tror på det sistnämnda. Jag talar om för honom vad mitt problem är. Jag kan inte sova för att jag har så jävla ont. Jag berättar även att jag är rädd att inte orka med någon förlossning då jag sover 1 1/2 timme på ett dygn. Han talar då om för mig att jag ska få stanna och få morfin och en sömntablett för att få sova. Vi skulle sedan se hur jag mådde dagen efter.
Kvällen kom och jag hade så fruktansvärt ont. Ingen barnmorska såg jag till på hela kvällen. Låg där i rummet och kände mig lite smått irriterad över att dom bara gett mig ett rum och kommer inte in och frågar mig om något. Klockan blev halv 11 och jag ringde på klockan. In kom en jätte snäll barnmorska, jag ber om att få min medicin för att jag vill sova. Hon går iväg och kommer tillbaka med medicinen. I skinkan stack hon en hemsk spruta med morfin i och bad mig sedan ta sömntabletten. Hon var noga med att tala om att nå mer smärtstillande skulle jag inte få. Morfinet räckte. Hon talade även om att jag skulle bli väldigt trött och sova hårt och att jag kunde känna mig lite yr och spyfärdig av morfinet men att jag skulle hunnit somna innan dess.
01.45 hade jag fortfarande inte somnat. Jag hade visst hunnit bli yr och var så trött att jag inte orkade hålla upp ögonen. Men jag kunde verkligen inte sova för jag hade så ont. Tittade på klockan, såg att den snart vart 02.00. Sedan minns jag inget mer. 03.01 vaknar jag av smärta och börjar gråta. Ligger där i sängen och gråter och önskar att värkarna bara ska starta så att detta är över. En timme hade jag sovit och enligt dom skulle jag sova gott.
Två timmar senare somnar jag om och får sova i tre timmar. Blev så glad när jag vaknade och såg att jag fått sova tre timmar i sträck. Det har inte hänt på minst tre månader.
En ny barnmorska kommer in och tittar om jag är vaken. Hon ser chockad ut när hon ser att jag är vaken. Hon ber mig stanna i sängen för att läkaren skulle komma snart. Läkaren och barnmorskan kommer in igen efter 5 minuter. Läkaren frågar mig hur jag sovit och jag berättar för honom. Han tyckte då att det var bra att jag fått sova. Eftersom du sovit så bra tycker jag att du kan åka hem idag säger han. Bra, säger jag? Fyra timmar, tycker du det är bra? Han tyckte de med tanke på vad jag annars brukar sova. Han sa även att jag skulle få med mig en sömntablett hem för att kunna sova hemma också. En tablett svarar jag? En endaste tablett? Det kan bara tre veckor kvar innan min bebis vill komma ut och jag ska klara mig på en tablett. Vilket han tyckte skulle räcka med en alvedon. Han var även tydlig med att den endast var vid behov. Men jag behövde den där tabletten varje dag. Jag kände mig så ledsen då jag låg där och tog emot hans dumma ord.
Jag orkade inte disskutera emot läkaren. Jag kände hur tårarna började komma och han gick ut. Jag brast ut i gråt när jag hörde hur han stängde dörren och kände mig så himla dum. Varför hade jag ens åkt hit, var det den här hjälpen jag skulle få? Jag blev så besviken.
Jag var nu tydligen utvilad och redo för en förlossning. Bara att packa ihop grejerna och åka hem för att vänta på att värkarna skulle sätta igång.
Tommie kom och hämtade mig och vi åkte hem. Kände mig så nere hela vägen hem. Mest besviken. Ingen hjälp fick jag och denna smärta jag har är hemsk. Ringde min pappa och var ledsen. Han tyckte då att jag skulle ringa dit igen och säga hur jag kände.
Dagen efter ringer jag dit. Jag får prata med en jätte snäll barnmorska. Hon blir arg när jag berättar hur jag blivit bemött och säger att hon ska försöka ordna detta och sedan ringa upp mig. Det tar en timme sedan ringer hon. Hon säger då att jag är välkommen tillbaka och att hon lovar att dom inte ska skicka hem mig. Jag säger då att jag kräver en ny läkare och att jag inte vill ha med honom att göra. Hon säger då att hon tyvärr inte kan göra något åt det men att det kommer en ny läkare på måndag.
Jag säger till barnmorskan att jag gärna väntar hemma tills den nya läkaren kommer men att jag vill att den nya läkaren skriver ut mer sömntabletter till mig så att jag kan försöka få sova tills på måndag. Hon fixar det och jag åker direkt och hämtar ut medicinen.
Idag är det söndag och sammanlagt sedan jag kom hem i torsdags har jag sovit 6 h. Jag känner mig överkörd och helt slut på. Är så trött att jag inte ens känner igen mig själv när jag tittar i spegeln. Känner mig sur och på dåligt humör. Har tagit alvedon och den där sömntabletten precis som jag blivit beordrad, men det fungerar inte. Jag kan inte sova och det är för att jag har så ont. Jag är så trött på att vara gravid nu. Jag vill att detta ska vara över nu. Min lilla prins i magen klarar sig lika bra utanför magen som i magen. Så nu tycker jag det är dags att komma ut.
I morgon 7.30 har jag telefontid med kvinnokliniken i Lycksele. Jag vill gärna åka dit och ge den nya läkaren en chans men känner ändå att jag vill ligga hemma och bara vänta på att det sätter igång. Känner mig kluven över hur jag vill göra. Men det kanske känns bättre efter att jag pratat med dom i morgon.
Skriver i morgon om hur det blir. Ska krama lite på min älskling innan han somnar.
