Besviken
Blev inlagd förra onsdagen på lassarettet i Lycksele för att jag skulle få vila upp mig inför förlossningen. När vi kommer dit så blev vi väl bemötta av en söt barnmorska. Sedan fick vi sätta oss i förlossningssalen för att ta ctg. Vi satt där ungefär i 30 min och njöt av att höra vår lilla älsklings hjärtljud. Barnmorskan kom sedan in och sa att vi kunde ta en kaffe medan vi väntade på läkaren som vi skulle få träffa.
Efter två timmars väntan så kom äntligen läkaren. Han bad mig att ta av mig kläderna. Jag ställde mig framför honom med rygge mot honom. Han trycker lite på svanken och frågar om de gör ont. Han ber mig sedan att lägga mig på en soffa. Det var inte ens ett riktigt undersökningsrum vi va i. Han lyfter mina ben och trycker dem mot kroppen. Innan han ens han fråga om de gjorde ont sa jag att de gjorde ont.
De gjorde så fruktansvärt ont. Han bad mig då ta på kläderna.
När jag klätt mig hån skrattar han lite och fråga vad de egentligen är jag vill ha hjälp med. Jag känner hur jag skulle vilja sjunka genom golvet. Jag blev helt chockad. Hade inte han läst min journal? Tyckte han att jag var överdriven som sökte hjälp för foglossningar? Eller var han bara allmänt dryg? Jag tror på det sistnämnda. Jag talar om för honom vad mitt problem är. Jag kan inte sova för att jag har så jävla ont. Jag berättar även att jag är rädd att inte orka med någon förlossning då jag sover 1 1/2 timme på ett dygn. Han talar då om för mig att jag ska få stanna och få morfin och en sömntablett för att få sova. Vi skulle sedan se hur jag mådde dagen efter.
Kvällen kom och jag hade så fruktansvärt ont. Ingen barnmorska såg jag till på hela kvällen. Låg där i rummet och kände mig lite smått irriterad över att dom bara gett mig ett rum och kommer inte in och frågar mig om något. Klockan blev halv 11 och jag ringde på klockan. In kom en jätte snäll barnmorska, jag ber om att få min medicin för att jag vill sova. Hon går iväg och kommer tillbaka med medicinen. I skinkan stack hon en hemsk spruta med morfin i och bad mig sedan ta sömntabletten. Hon var noga med att tala om att nå mer smärtstillande skulle jag inte få. Morfinet räckte. Hon talade även om att jag skulle bli väldigt trött och sova hårt och att jag kunde känna mig lite yr och spyfärdig av morfinet men att jag skulle hunnit somna innan dess.
01.45 hade jag fortfarande inte somnat. Jag hade visst hunnit bli yr och var så trött att jag inte orkade hålla upp ögonen. Men jag kunde verkligen inte sova för jag hade så ont. Tittade på klockan, såg att den snart vart 02.00. Sedan minns jag inget mer. 03.01 vaknar jag av smärta och börjar gråta. Ligger där i sängen och gråter och önskar att värkarna bara ska starta så att detta är över. En timme hade jag sovit och enligt dom skulle jag sova gott.
Två timmar senare somnar jag om och får sova i tre timmar. Blev så glad när jag vaknade och såg att jag fått sova tre timmar i sträck. Det har inte hänt på minst tre månader.
En ny barnmorska kommer in och tittar om jag är vaken. Hon ser chockad ut när hon ser att jag är vaken. Hon ber mig stanna i sängen för att läkaren skulle komma snart. Läkaren och barnmorskan kommer in igen efter 5 minuter. Läkaren frågar mig hur jag sovit och jag berättar för honom. Han tyckte då att det var bra att jag fått sova. Eftersom du sovit så bra tycker jag att du kan åka hem idag säger han. Bra, säger jag? Fyra timmar, tycker du det är bra? Han tyckte de med tanke på vad jag annars brukar sova. Han sa även att jag skulle få med mig en sömntablett hem för att kunna sova hemma också. En tablett svarar jag? En endaste tablett? Det kan bara tre veckor kvar innan min bebis vill komma ut och jag ska klara mig på en tablett. Vilket han tyckte skulle räcka med en alvedon. Han var även tydlig med att den endast var vid behov. Men jag behövde den där tabletten varje dag. Jag kände mig så ledsen då jag låg där och tog emot hans dumma ord.
Jag orkade inte disskutera emot läkaren. Jag kände hur tårarna började komma och han gick ut. Jag brast ut i gråt när jag hörde hur han stängde dörren och kände mig så himla dum. Varför hade jag ens åkt hit, var det den här hjälpen jag skulle få? Jag blev så besviken.
Jag var nu tydligen utvilad och redo för en förlossning. Bara att packa ihop grejerna och åka hem för att vänta på att värkarna skulle sätta igång.
Tommie kom och hämtade mig och vi åkte hem. Kände mig så nere hela vägen hem. Mest besviken. Ingen hjälp fick jag och denna smärta jag har är hemsk. Ringde min pappa och var ledsen. Han tyckte då att jag skulle ringa dit igen och säga hur jag kände.
Dagen efter ringer jag dit. Jag får prata med en jätte snäll barnmorska. Hon blir arg när jag berättar hur jag blivit bemött och säger att hon ska försöka ordna detta och sedan ringa upp mig. Det tar en timme sedan ringer hon. Hon säger då att jag är välkommen tillbaka och att hon lovar att dom inte ska skicka hem mig. Jag säger då att jag kräver en ny läkare och att jag inte vill ha med honom att göra. Hon säger då att hon tyvärr inte kan göra något åt det men att det kommer en ny läkare på måndag.
Jag säger till barnmorskan att jag gärna väntar hemma tills den nya läkaren kommer men att jag vill att den nya läkaren skriver ut mer sömntabletter till mig så att jag kan försöka få sova tills på måndag. Hon fixar det och jag åker direkt och hämtar ut medicinen.
Idag är det söndag och sammanlagt sedan jag kom hem i torsdags har jag sovit 6 h. Jag känner mig överkörd och helt slut på. Är så trött att jag inte ens känner igen mig själv när jag tittar i spegeln. Känner mig sur och på dåligt humör. Har tagit alvedon och den där sömntabletten precis som jag blivit beordrad, men det fungerar inte. Jag kan inte sova och det är för att jag har så ont. Jag är så trött på att vara gravid nu. Jag vill att detta ska vara över nu. Min lilla prins i magen klarar sig lika bra utanför magen som i magen. Så nu tycker jag det är dags att komma ut.
I morgon 7.30 har jag telefontid med kvinnokliniken i Lycksele. Jag vill gärna åka dit och ge den nya läkaren en chans men känner ändå att jag vill ligga hemma och bara vänta på att det sätter igång. Känner mig kluven över hur jag vill göra. Men det kanske känns bättre efter att jag pratat med dom i morgon.
Skriver i morgon om hur det blir. Ska krama lite på min älskling innan han somnar.
Kommentarer
Trackback
